Jag kan förstår ditt hat, jag kan förstå din oro och ängslan i ditt hjärtas innersta
Jag förstår att du hatar det som varit och det som hänt

Jag förstår att du vill hämnas, jag förstår att du vill slåss och stå upp för det som är rättJag förstår din kärlek jag förstår ditt hopp

Jag ser din förtvivlan, jag kan känna din ångest och förtvivlan i din röstJag kan se hur ditt hjärta är krossat och hur din själ har gett upp

Jag kan höra dina rop efter vedergällning för din smärta och för din sorg över det som tagits ifrån dig och det som du förlorat som du aldrig kan få tillbaks

Jag kan känna din smärta, se ditt mörker och hur du tappar dig själv längre och längre bortJag kan känna smärtan i din upprörda själ i ditt inre och i din röst

Jag kan se tårarna bränna där bakom all den stolthet du byggt upp. Jag kan se hur det brinner långt där bakom där du tryckt in det långt där bakom din sköld djupt där inne där ingen når fram

Jag kan se djupet av din själs förtvivlan när det som tagits ifrån dig aldrig mer kan ges tillbaksJag kan se hur sorgen och förtvivlan kraftigt greppar kring din själ

Jag kan se hur du kämpar och hur du hjälplös strider och värnar om det som borde varit därJag kan se din låga brinna jag kan känna din eld

Jag kan höra hur du ropar och hur du känner ekot komma igenJag kan inte bedöva din förtvivlan, jag kan inte ta bort sorgen i din själ,Jag kan inte ge dig vila eller ro i dig självJag kan inte lätta djupet av din ilska eller lätta hatet i ditt inreMen jag kan med all säkerhet fastställa att livet inte alltid är rättvist eller blir som vi önskar eller tänkt

Jag önskar från botten av mitt inre av mitt hjärtas djupaste djup att jag om ens för en stund kunde radera din smärta och din sorg en liten bit så skulle den stunden vara värdig av guld

Min önskan och förhoppning är att du än en gång får möta kärlekens ljus och varma källaAtt du än en gång får stöta på ljuset som även lyser där det är mörkt Jag älskar dig min kära och jag finns här nära dig bredvid, även när du inte ser mig så står jag där här vid dig och din sida även när allt känns meningslöst

Dikten är skriven/skapad av mig ikväll till någon som står mig nära, men den kan likaväl handla om någon annan eller någon vi möter på vår väg fram i livet. Jag ville ge uttryck för maktlösheten man känner som anhörig och som närstående när det mest förskräckliga har hänt händer. Jag ville ge offrena en röst och sätta ord på mina känslor. Jag själv har även stått på branten mellan hat och förtvivlan tidigare pga olika händelser i mitt liv och min bakgrund men jag har hittat en väg runt och förbi det. Mitt mål när jag möter människor eller nära anhöriga med hat och sorg är inte att radera utan om ens underlätta för en stund genom att få vara någons ventil i kaoset eller känslorna när dom löper amok.

Idag kom det ett oväntat samtal från min biologiska pappa. Jag har inte berättat så mycket om honom här på bloggen. Det kan bero på att jag inte träffat honom sedan jag var 1 år pga olika anledningar. Vad och varför vill jag inte gå in på så mycket just nu men det beror även där pga missbruk och kriminalitet. Men alla vill väll träffa sin biologiska pappa eller? Eller inte? Det är frågan. Jag har redan bestämt mig dock för att träffa honom. Vi har tidigare haft kontakt via brev och telefon men mest sporadiskt från min sida. Min pappa har dock skickat ett otal nummer brev kort och annat under årens gång och alltid kommit ihåg min födelsedag.

Jag vet inte vad det kommer att innebära eller kännas för mig eller vilka känslor det kommer att röra upp när vi ses. Men jag vet att han bara inte kan dyka upp när jag är 29 år och tro att han har en pappa roll för mig. För jag har redan en fosterpappa, en pappa jag kallar för pappa. Någon som ställt upp för mig och funnits där i vått och torrt och som uppfostrat mig och gett mig den kärlek och trygghet som ett barn förtjänar.

 Jag vet inte ärligt talat om jag har plats för honom min biologiska pappa men jag kommer ångra mig om jag inte åker och träffar honom. Han har prostatacancer som är ganska långt gången och svår verkar det som så tiden är knapp säger han. Jag vet inte om jag kan lite på honom troligen inte men det är värt ett försök att träffa honom en gång allafall. Jag kan aldrig veta hur lång tid han spenderar i friheten eller i livet heller för den delen verkar det som så det blir nog av i sommar. 

Att besöka en förälder första gången i fängelset är nog ingen hit direkt. Så nu håller vi tummarna att tiden är med oss på min sida den här gången och att han klarar av att hanter friheten han just fått. Jag tar med mig sambon och King såklart<3<3<3<3

Den här bilden är tagen på mig på gymmet för något år sedan tror jag. Jag hadde blondt hår då men annars förrutom 4 kg är jag densamma=) Min vikt har pendlat sedan jag skadade ryggen. Jag kan inte skylla all min övervikt på det- det vet jag, men min skada i ryggen har stor del i varför jag ser ut såhär. För några år sedan vägde jag mycket mindre än jag gör nu. Hur som helst under ett par år gick jag upp 14 kg. Jag fick diskbrock i nedre ryggen när jag gick i gymnasiet och jag genomgick 2 operationer. Varav en för ett par år sedan. Jag tränade hårt och mycket när diskbråcket kom bla gymnastik, simmning och gym träning. Jag minns att en av badvakterna sa till mig att inte bygga mer muskler och att han tyckte jag kunde stanna hemma nån gång ibland. Jag boddde mer eller mindre i simhallen och på gymmet då. Jag tyckte att jag var tjock när jag vägde 53 kg! Jag hadde en inre bild av att allt över då 50 kg var fel.

 Min vikt nu är som sagt orelevant.  Vad som däremot är relevant är att jag vill må bra och ha en vikt jag trivs med. Jag har kämpat med vikten mycket sedan ryggskadan. De senaste året gick jag ned 4 kg. Jag gick hos en kostrådgivare som visade sig vara en väldigt dålig förebild. Så jag slutade hos den kostrådgivaren. Jag testade Kickboxning vilket var super kul och tuff träning!Men ryggen orkade inte det.. Efter 35 sparkar i magen så sa det stopp!=/=/=/ Vilken sorg! Jag som älskade boxningen!Men men min rygg bestämmer, för den smärtan är inte värd min tid! Aldrig mera! Det var det värsta jag gått igenom! Nästan allafall! Usch! Folk kan inte förstå det om dom ej varit med om det!!!

Och nu kämpar jag på själv via gymmet och löpning ute eller promenader + hemma träning på dvd. Men det är inte det lättaste med allt som ska hinnas med som ni säkert vet! Jobb, pendlande till / från jobb/ hunden/hemmet/kosten/ sambon/vänner/ fritidsaktiviteter + träningen. Jag nöjjer mej sällan med något annat än det bästa. Det vet dom som känner mig! Att jag är envisare än den envisaste när jag bestämt mig! 

 Så det lovar jag mig själv att kämpa på=) Och jag kommer nå mitt mål oavsett vad folk säger om mig! Att säga fula saker är inte vidare smickrande! Och jag hoppas att den som var så plump att säga precis som han eller hon tänkte om mig häromdagen kan tänka efter nästa gång. Det finns oftast en historia bakom varför dom här extra kilona smygit sig på. För ingen vill väll bära på 10 extra pannor frivillilgt`? Inte jag iallafall!  Och jag är inte vikten av vad jag väger utan vikten av mitt hjärta och vad som finns därinnuti!! <3<3<3


 

Dessa böcker ligger och skräpar hos mig sedan 6 mån minst! Usch, jag måste ta tag i det tänker jag. Medans mitt sinne säger nej jag vill faktiskt inte ta tag i det, jag vill faktiskt inte köra bil just nu. Men saken är den att i det här samhället värderas våra insatser på arbetet utefter om vi har körkort eller inte. Så summan av kardemumman är att jag måste ta körkort. Vare sig jag vill det eller ej. Jag var inte som alla andra och tog det när jag var 18. Jag var inte som alla andra som övningskörde med mamma eller pappa. Varför har en förklaring: Jag var helt enkelt inte intresserad + hadde ingen vilja till det. Pappa sa att vi var ute och körde en gång men jag minns inte. Och det känns så långt borta nu. Men jag ska ta tag i det. Frågan är när jag ska ta mig samman och göra det. Boka en intensiv kurs och övningsköra...Även om jag inte vill. För det finns inga argument som räcker, varken med tanke på miljö eller hur lätt det är att ta sig runt med buss eller andra medel som tåg tex eller cykel. Så jag måste... och jag antar att det är endel av att vara vuxen med? Jag känner mig ganska vuxen ändå dock? Men det finns inget sätt att komma runt det här tror jag.....