Ja, varför väljer man bort en förälder med missbruk eller kriminalitet eller både och?Det kommer jag berätta. Det här är "min" personliga skildring av "min mammas missbruk" och den smärta och skada det vållat mig. Min uppfattning och skildring är min och ingen annans. Och jag väljer att skriva ned det och dela med mig av det här:

 Jag själv fick lov att välja bort mina biologiska föräldrar mer eller mindre sedan jag var liten. Valet kom inte direkt självklart i början, jag förstod nog inte allt. Tilläggas kan att jag inte valde det helt själv heller i början för jag sattes i fosterhem väldigt tidigt när jag var 1 år. Så jag förstod nog inte resultatet det medförde riktigt då. Men när jag blev äldre och växte upp förstod jag mer och mer makten alkoholen haft över båda mina föräldrar. Det drog dem långt bort från allt vett & sans och separerade dem från sina barn + nära & kära + förstörde allt i sin väg fram. Ändå valde dom den, alkoholen, flaskan, för oss barn.

 Jag förstod först inte det där somsagt inte förräns jag såg med egna ögon,öppna ögon på hur illa det faktiskt hadde blivit. Jag förlorade somsagt min mamma till alkolen mycket tidigt. Min mamma började missbruka redan som ung tonåring. Och hon missbrukade före och även efter att jag fötts.

Men tilläggas kan att min mamma höll sig nykter i 10 år enligt min fostermamma. Jag besökte min mamma under den tiden + mina 4 syskon varav 3 bodde hos henne då. Dessa 10 år var relativt bra vad jag uppfattade det som. Jag hadde fått växa upp i en annan familj då, en fosterfamilj pga min mamma var aktiv i sitt missbruk under mitt första levnadsår. Jag flyttade till fosterhemme vid 1 års åldern.

Valet var såklart inte mitt men mina andra yngre 3 syskon bodde kvar hos mamma och hennes nya man. Jag såg skillnaden mellan oss i hemmets miljö och atmosfär förstod nog lite men jag längtade efter mina syskon och mamma. Men något sa mig att jag hadde det bäst där jag var. Även om jag ville stanna kvar och ville hjälpa och finnas där så gick det inte. Jag vet inte varför det blev så, men mamma min ville ha hem mig under dessa åren men det blev inte riktigt så. Idag förstår jag henne och jag har förlåtit henne. Just då förstod jag det inte för ingen sa det rakt ut. Dom kanske inte ville såra mig eller säga som det var. Men jag var stor nog att förstå ändå att mamma inte klarade av att ta hand om mig.

 Senare fick jag reda på att hon gjort det med tanke på att jag rotat mig i min nya familj och att hon trodde det var bäst så, att jag hadde det bra där. Även om min nya familj försökte ta hand om mig på alla dess sätt, så fanns tomrummet kvar. Jag var inte lik dom i min nya familj varken i utseendet /personligheten eller i deras livsåskådning. Jag ville fly. Jag ville bort. Men ingen vill ju ha mig? Eller hur var det nu? Jag visste varken ut eller in under den här tiden. Och det blev svårare och svårare att åka tillbaka till mamma och syskonen. Jag började känna mig utanför. Utanför gemenskapen. Annorlunda. Som att jag inte fanns. Jag existerade men ändå inte. Jag kännde mig som en skugga. Jag kännde mig maktlös. Så jag valde mer och mer att hålla mig undan. I den goda tron att dom inte behövde mig. För vem behövde mig egentligen? Ingen trodde jag då. Jag visste knappt vem jag var eller varför jag var?

Detta skapade en stor rotlöshet i mig jag blev inåtvänd och destruktiv med åren som gick. Ju äldre jag blev desto mindre orkade jag att umgås med folk så ofta valde jag  mer och mer min egen väg ensam mest. Jag hadde många bra vänner under den här tiden dock. Men mest gick tiden åt till att bara vara eller att ägna mig åt sådant som tog fokus från det som gjorde ont. Även om lärare och andra vuxna ifrågasatte mitt förhållningsätt i skolan och så så valde jag att ignorera dem för dom förstod inte ändå. Jag ville ju bli lämnad ifred. Jag hadde inte tid att umgås med vänner jag hadde inte tid att bara vara å skratta å skojja som alla andra barn och ungdomar,..Jag hadde ju viktigare saker att lösa.  Jag behövde tid för mig själv att begrunda, landa och att läka. Jag ville hitta en lösning på pusslet jag satt i? Tänk om de förstått det då? Hur allt låg till? Men det känndes ändå som ingen såg, men  vissa förstod nog ändå.


 Hursomhelst : Jag tränade gymnastik och simmade. Dessa två saker höll tankarna borta, så ibland spenderade jag flera timmar på simhallen eller gymmet. Jag tror även att det var så och därför som jag bröt disken i min rygg. För att jag ville för mycket och tränade för hårt. Jag ville vara någon betyda någonting och lyckas med någonting. Så att någon skulle se mig, se att jag led. Men mest för att jag ville få bort tankarna ännu mer. Tankarna på mamma. Tankarna och sorgen i att inte kunna bota eller hjälpa eller radera misären jag såg ...och var en del av...

 Så jag valde att inte se, valde att inte höra, valde att försvinna i min egna lilla värld. Mina syskon fick klara sig ganska mkt själva med mamma. Jag besökte dem då och då men med tiden dog besöken ut, och mamma hamnade på det ena behandlingshemmet efter det andra. Alkoholen behöll sitt grepp om min vackra fina mamma och Syskonen mina placerades hos morbror i fosterhem. Jag besökte dem då och då. För jag saknade dem så. Men jag trodde om igen att dom hadde det bättre utan mig. Dom verkade ha det relativt bra och även vara lyckliga då och då allafall. Men jag vet att dom led inuti, likamycket som jag själv gjorde...All denna misär var utanför min kontroll och makt, och det känndes som jag var maktlös inför dess kalla grepp runt min kära mammas arm. Jag led på mitt sätt, på mitt håll. Men jag gav upp inför det faktum att missbruket/alkoholen och den destruktiva livstilen min mamma valt. Det hon valde framför oss. Många kanske inte såg det så, och jag är inte säker på att mina syskon såg eller ser det så.

Men jag har kommit till rätta med att det var så. För indirekt så valde hon ju alkoholen framför ett förhållande/ liv och vardag med oss barn. Vi är 6 st syskon. Halvsyskon med olika pappor. Alla unika i dess slag. Men alla lika underbara!
Alla har sin bild av åren med mamma och hennes missbruk och ingen kan ta det ifrån någon. Jag själv levde ju aldrig med mamma i hennes missbruk utan jag såg det från en bits håll och ibland var jag där mitt i. Och det jag och upplevde räckte för att gå, för att vilja springa därifrån och låtsas som att det inte fanns. Jag ville inte se jag ville inte höra, jag ville bara inte se min mamma på det sättet, aldrig någonsin mer, aldrig i hela mitt liv ville jag se eller känns som jag gjorde då. Jag orkade inte se misären och det lidandet min mamma levde i och orsakade alla runtomkring henne på grund av sitt beroende till alkoholen och drogerna.

Därför flyttade jag, jag stack direkt efter min examen. Så långt jag kunde var planen,.. men jag hamnade i Jönköping. Och hur det gick här i Jönköping för mig kan ni fortsätta läsa här i bloggen=)=)=)=) Jag kan lova er att det inte varit någon dans på rosor, men jag överlevde och det är huvudsaken. Själviskt? Ja jovars: Jag valde livet framför allt det destruktiva och jag bröt med mitt förflutna och valde en framtid. Även om det kostade mig mycket och fick stå mig dyrt! En framtid med livet en framtid med kärleken och en framtid med Glädje! Och idag lever jag ett väldigt bra liv, ett välfungerande liv, ett mera normalt liv utan ångesten som missbruket skapade och utan det destruktiva som en gång drev mig fram. Ett ganska lyckligt liv där jag själv väljer glädjen varje dag! Allafall försöker! För styrkan dessa erfarenheter gett mig kan lyfta berg! Inget känns numera omöjligt utan jag tar mig an livet alla utmaningar utan att tveka numera. Och jag är inget offer, jag ser mig som en starkt ung kvinna som hittat styrka i även det mest tragiska och mörka.

Jag saknar visserligen min mamma väldigt mycket men det har jag ju alltid gjort mer eller mindre. Hon fanns ju ändå aldrig där närvarande om man säger så för mig. Även om hon försökte så fanns hon inte där som den mor jag behövde. Men jag har förlåtit henne för det. Mamma jag älskade och älskar dig ändå!  Jag önskar såklart att hon levde idag så att jag hadde kunnat berätta allt det här för henne. Men någon berövade henne hennes liv och hennes liv gick ej att rädda. Så även om jag förlorat henne alldeles för tidigt gick hon inte bort rent fysiskt förräns för 3 år sedan snart.

 Min kära mamma gick bort mycket tragiskt på ett väldigt tråkgit sätt för 3 år sedan snart nu i juni 09. Med all tragik det än medförde med min mammas bortgång så måste jag ändå säga att jag är glad att hon inte lider mera nu. Jag är glad att hon har det bra, för det hoppas jag att hon har det. Jag tror och vet att hon har det bättre nu än någonsin innan, det är min förhoppning allafall. För ett värdigt liv kan man inte kalla livet med missbruket eller alkoholen. Det finns ingen värdighet i det eller glans eller lycka. Tyvärr. Och detta önskar jag inte ens min värsta fiende att få erfara detta, hur ett liv med en missbrukande anhörig är och kan vara.