När någon älskad försvinner eller går bort
När min älskade mamma så tragiskt gick bort, så sa en viss betydelsefull person i min närhet inte ett knyst, Denna sa inget "jag beklagar sorgen eller gav mig en stor kram, inget kort och inget telefonsamtal... Jag väntade länge på att den här personen som jag tyckte var viktig skulle höra av sig, men ingenting. Sedan vid ett besök haspla denna person ur sig: " Ja men det visste vi ju, det var väll inget konstigt" Den här personen verkade antyda på att det var väntat och därmed betydelselöst . Jag uppfattade det som väldigt kallt och kyligt och hjärtlöst sagt och att det inte var vatten värt vad jag kännde eller att det var fruktansvärt hemskt det som skett.
Jag själv var förkrossad. Kvar stod jag ensam och ledsen, .. Denna person bytte snabbt ämne och skrattade och satta på sig sin mask och var glad. Hur kan det va väntat att någon älskad blir mördad? Och hur kan någon säga något så hjärtlöst och elakt?För även om min kära mamma biologiska mamma, missbrukat större delen av sitt vuxna liv så älskade jag henne något oerhört. En dotterns kärlek är villkorslös likaså som föräldrarnas, borde vara allfall. Hoppet finns alltid kvar in i det sista.. Så tror jag många av dom som varit där kan känna igen sig i .
Hursomhelst, .. Den här personen visste troligen inte hur den skulle hantera den här tragiken eller möta min sorg, eller så visste denne inte bättre helt klart. För jag blev jätte ledsen och jag funderar fortfarande på hur denna person kan vara så hjärtlös... och säga så fel saker... Och ignorera mig och min sorg, min förlust, som nu blev så påtaglig, en sorg jag burit hela livet, kom plötsligt tillbaka till liv i full styrka. Det tar tid att bearbeta kan jag säga. Och det blir knappast bättre av att någon strör salt i såren.
Jag tror inte denna person menade det illa dock, eller delvis brydde denna person sig inte men ändå. Skadan var redan skedd. Senn så nu så gick denna persons nära bort. Visserligen en naturlig död iform av en gammal människa. Men ändå! Då kan man fundera på vad jag väntas att säga denna person. Ska jag beklaga sorgen kort och kyligt tillbaka å ge igen med samma mynt. Eller göra det rätta och möta denna person på det sättet jag hadde velat bli bemött, oavsett. Det blir det sista kan jag säga, för inte ens jag har hjärta att säga något sådant eller bete mig så illa..
När våra nära och kära abrupt eller mindre abrupt tas ifrån oss så sörjer man oavsett. Det spelar ingen roll vad som sägs då utan huvudsaken att man finns där. Så våga finnas där för era nära och kära som går igenom en sorgeprocess eller ett stort Trauma, dra er inte undan utan våga finnas där när de behöver er. För dom kommer behöva er tro mig.