Smärtan inuti, som hela tiden gör sig påmind, som hela tiden påminner mig,.. Som förlamar hela min kropp och förgiftar mitt sinne och mina tankar, mina bilder som förpestar dem med allt det mörka och svarta, all sorg och saknad, får det någonsin ett slut? Jag får nog acceptera att sorgen för alltid varit och kommer ha en central plats i mitt hjärta och att inget någonsin kan ersätta min mamma eller hennes saknad i mitt hjärta,.. Hennes kärlek omsluter mig även nu trots detta,.. Och jag väljer att leva oavsett trots djupet av dess sorg och smärtan i att veta och inte veta,.. å att i att inget ha kunnat göra eller påverka,... Life sucks sometimes, ... Men jag väljer glädje oavsett ändå,.. För att det finns mer i livet än smärta^^^^^ Starkare än någonsin before så kastar jag mig ut i livet för dess nya utmaningar livet har för mig i beredskap every day!